Här kommer en anekdot om mitt första besök hos min tandläkare i bromma. Familjen hade precis flyttat till storstaden från ett litet samhälle upp i Norrland. Jag hade lyckats bita sönder en tand och kan inte har varit mer än 9 år gammal vid detta tillfälle. Min mamma hade bokat tid hos en tandläkare i Stockholm vars praktik inte låg långt ifrån skolan och eftersom båda mina föräldrar arbetade så skulle jag få traska dit efter skolan på vägen hem. Jag som inte riktigt var bekväm med tandläkare över huvudtaget var inte på det bästa av humör när jag snorig och frusen traskade in med mina snowjoggings upp för trapporna och in till mottagningen.
När en gammal man ropade upp mitt namn gick jag motvilligt med denna gamla tandläkare från bromma, Stockholm in till undersökningsrummet och tänkte för mig själv att jag måste vara utsatt för ett practical joke för denna man måste ha varit mins hundra år och jag tänkte inte låta honom borra i min mun med sina skakiga händer.
Jag visste precis hur det var med dessa äldre invånare, de blev darrhänta och glömska och jag förstod med ens att han skulle ta fel tand och att hans darrningar skulle leda till ett blodbad. Jag tänkte att det kanske skulle komma in en yngre version av tandläkare från bromma så jag gick med på att sätta mig i stolen medan han plockade fram en massa sylvassa instrument. Det verkade inte som att någon skulle komma, började jag förstå och det var nu upp till mig att stoppa denna senila gubbe från att begå misstag i min mun. Jag försökte berätta för denna Stockholm tandläkare att jag egentligen inte skulle vara här utan att jag råkat följa med honom fast än jag int hette vad jag sagt och att det säkert satt nån annan pojk där ute som verkligen behövde få sin tand lagad, men denna pojke var int ja. Det var dock omöjligt att övertyga denna tandläkare från Stockholm att jag talade sanning utan han försökt lugna mig med att det inte skulle göra ont och att vi snart skulle vara färdiga och efteråt kunde jag få välja ett klistermärke om jag varit duktig.
Nej, det gick inte att tala honom till rätta så jag hade inget annat val, insåg jag, än att ta till försvar. När han hade sina fingrar i min mun för att undersöka den skadade tanden högg jag till och vägrade släppa. Herr Tandläkare bromma skrek av smärta och skrek gjorde jag med. När jag väl släppt hans finger kastade jag mig upp från stolen, instrumenten flög, medan jag sprang ut genom dörren ut i väntrummet, ner för trappen och ut i friheten. Min mamma försökte be honom om ett nytt försök, nu med assistans av henne själv, men det var det sista jag såg av min första tandläkare i Stockholm.
Posted in 
Tags: 
